Om boken: 2019 / Alla i Krasnopolye kallade Motya för en artist och ingen kallade honom något annat. Han var liten, rödhårig, fräkig, med en lång judisk näsa och stora, alltid ledsna ögon. Han arbetade på klubben som designer av filmaffischer, som ändrades nästan dagligen, eftersom filmen inte visades i staden på mer än en dag, eftersom det bara fanns tillräckligt med åskådare för en och en halv visning. Trots det förgängliga livet i hans skapelser, bråkade Motya inte och målade varje ny affisch som om han skapade en oförgänglig duk. Klubben hade bara två ramar med sträckt duk för affischer, och Motya, när han hängde en ny affisch, tog av den gamla och använde den omedelbart till nästa. Han bar den gamla ramen bakom klubben, placerade den nära trappan som ledde till biosalongen - under denna trappa hade Motya en liten garderob för färger - drog fram sina verktyg och började förstöra sitt tidigare mästerverk och täckte det med ett lager primer . Efter att ha gjort klart duken, vände sig Motya alltid mot mig och, på något sätt lugnt leende som ett barn, sa han: "Det fanns en konstnär, det finns ingen konstnär.".